Zonterapins historia är ganska kort. Och väldigt lång. Vi vet att människor klämt varandra på fötterna i medicinskt syfte i tusentals år. Men exakt hur deras teknik och filosofi kring zonterapi såg ut, eller vad de kan tänkas ha kallat behandlingsformen, känner vi till ganska lite om. Dagens zonterapi började ta form runt förra sekelskiftet.
Beröring, tryck, massage och kläm har använts i alla tider i alla kulturer. Från tröstande kramar och munblås på sår som lindrar smärtan till mer utvecklade tekniker som ger resultat på ett djupare plan. Det finns en berömda bilder från 4500 år gamla egyptiska gravar där läkare ger zonterapi på händer och fötter. (Zoner för behandling finns över hela kroppen. Fotzonterapi är mest utbrett, men zonterapi i ansikte, öron och händer är också vanligt.)
I Kina finns lika gammal dokumentation av liknande behandling. Det stora landet i öster utvecklade flera olika varianter av behandling via beröring, med händer, stenar, nålar. Zonterapi, Traditionell kinesisk medicin och indis Ayurveda är förmodligen jämngamla. Men det verkar också ha tryckts på fötterna i andra delar av världen, till exempel i Afrika och Sydamerika. Metoderna har troligen varit olika.
Hur länge tryckterapi har använts i Europa vet vi inte, men under medeltiden har det funnits i olika former. Men i takt med att den moderna läkekonsten utvecklades ansågs gamla beprövade behandlingar som mer obskyra, inte nödvändigtvis för att det inte skulle ha fungerat, utan förmodligen mer beroende på vilka som utövade dem. De ”kloka gummor” och andra som praktiserade olika former av naturmedicin sågs, ur ett kristet perspektiv, som djävulens hantlangare. Att deras behandlingar hade effekt sågs snarare som ett tecken på deras häxkrafter än på deras kunskap. Och vi vet ju vad man gjorde med häxor.
Under de följande århundradena förde zonterapin, liksom andra naturbehandlingar, en relativt undanskymd tillvaro. Helt bortglömda var de dock inte, och så sent som i 1900-talets början var det inte ovanligt att man konsulterade kloka gummor vid allehanda åkommor. Vid samma tid verkade han som brukar kallas den moderna zonterapins grundare, överläkaren William Fitzgerald, i Connecticut. Han blev nyfiken på ursprungsbefolkningens förmåga att lindra smärta i en del av kroppen genom att trycka på en annan.
Han gjorde olika experiment med smärtlindring, men upptäckte att tryckterapin ofta hjälpte, inte bara mot smärtan utan också mot sjukdomen eller åkomman som orsakade den. Fitzgerald utvecklade sin metod ock kartlade reflexmekanismerna i kroppen. I boken Zone Therapy från 1917 beskrev han tre områden som tillsammans representerar hela kroppen: fötterna, händerna och munhålan. Som exempel på zonindelningen av fötterna svarade fotens insida mot ryggraden, och utsidan hade zoner för höfter, skuldror och öron. Fitzgeralds kartläggning ligger till grund för dagens zonterapi även om utvecklingen har gått framåt i takt med nya upptäckter.
En av dessa upptäckare var den tyske läkaren Alfons Cornelius som kan ha varit först med att använda massage på reflexzonerna. Daglig massage mot en långdragen infektion gav störst effekt där behandlingen gjorde ont, upptäckte han. Även läkaren och kiropraktorn Joe Riley, som verkade under 1900-talets första hälft, var mycket intresserad av zonterapi. Han utvecklade många av Fitzgeralds upptäckter och skrev hela tolv böcker i ämnet under sin verksamhet.
Men det var Rileys kollega, sjukgymnasten Eunice Ingham, som till stor del gav zonterapin, eller reflexologin, dess nuvarande form. Och kanske är det på grund av henne som just fotzonterapin är den vanligaste behandlingsformen. Hon blev nyfiken ock började utforska området. Enligt Ingham var just fötterna det mest effektfulla området att behandla. Hon vidareutvecklade Fitzgeralds kartläggning och ritade en zonkarta över fötterna som motsvarade hela kroppen.
Eunice Ingham reste, efter flera års praktik, på turné i USA för att berätta om fördelarna med reflexologin, som den fortfarande kallas i större delen av världen. Hon gav också ut två böcker, Stories the feet can tell (1938) och Stories the feet have told (1963), som översattes till svenska på 70-talet.
Med nya upptäckter, nya tekniker ock ny forskning fortsätter zonterapins utveckling. Men i grunden är det fortfarande många av Fitzgeralds, Rileys och Inghams principer som gäller.